so young
Nu borde jag sova. Men jag känner alltid såhär efter tolvslaget att jag vill filosofera lite. Så nu gör jag det.
Något jag har funderat en del på är längtan. Det är typ det människan lever på. Är det kanske meningen med livet? Jag kan nämligen se ett mönster: människor som inte har något att se fram emot, något att längta efter, blir så deppiga. Det verkar liksom inte spela någon roll vad det handlar om, bara man kan se något vid horisonten. Jag, till exempel, springer bara runt i en typ bubbla och inväntar min artonårsdag, eftersom jag på något vis har fått för mig att den kommer ändra mitt liv. Och så väntar jag på sommaren (svenne jag är). Det är i alla fall en något, typ en båt på horisontlinjen. Ingen Viking Line kanske. Men något.
Apropå att inget spelar någon roll. Är inte typ kärlek så(jävlar vad djupt jag går nu)? Jag menar, är det verkligen kärlek från en speciell person vi behöver, eller är det själva känslan av att någon annan person tycker om en som är hela grejen? Inte människan i sig? När man blir heartbroken är man ju ledsen, såklart, ett jävla tag. Men så fort man träffar en människa som man känner någon slags attraktion till, så försvinner hjärtesorgen, och man blir kär på nytt. Den gamla kärleken slängs i papperskorgen. Detta borde ju vara något slags bevis på att det är kärlek till oss själva vi vill ha, inte en speciell person. Eller något. Jag vet dock inte vad som händer när kärlek svalnar. Fan, nu går ju inte min filosofi ihop riktigt. Äsch.
Och förresten, vad är grejen med att typ alla som är över 35 år är gifta, eller åtminstone har varit gifta? Betyder det att det bara tar max 35 år innan man hittar "the number one"? Då har jag ju fan bara femton år på mig att leva ut mitt singelliv!!!! Deppigt. Eller betyder det bara att man vid typ 30(snackar medlevärde nu) eller något blir askär i första bästa, och så bara fungerar det att gifta sig och man blir typ aslycklig för att man faktiskt är gift? Och så typ klarar man sig och dör tillsammans eller så skiljer man sig efter ett tag? Vem vet.
Så, nu har jag fått det ur mig.
Slut på filosofi från mig.
Godnatt.
Känsliga Bitar
Sant att man måste sträva efter något för att bli lycklig och glad. Sen kan man diskutera vad lycka är, men fan det kvittar det är vägen dit som gäller, då man hela tiden fokuserar och tänker på det goda. Sen slängs den gamla kärleken? har funderat lite på det.
Om du träffar på nytt en person du varit förälskad i men som ens kärlek till sedan "glömts"/"slängts i papperskorgen", kommer man va kär i den när man ser den på nytt hur reagerar man då? Det borde rimligtvis vara att blir du kär i personen så blir du kär i den bara att den som finns i din värld och dina tankar är den du känner dig kär i i nuet. Sen kan man bli kär i en illusion eller så kan personen man förälskas i förändras. Och med gifte mål fy fan att tänka på det, jag avstår alltid från den tanken men det kommer av sig själv men giftermål är ganska löjligt också på ett sätt... ja.
Okej är i principen emot bloggar. men denna var inte pjåkig alls. Kan bero på att jag är van med efter dina tidigare bloggar/resedagböcker.
Johan!
Du har rätt angående om man verkligen slänger bort kärleken, för den försvinner ju aldrig. det blir ju aldrig riktigt som förut när man har haft någon slags historia med någon. men jag fascineras ändå av hur man kan "sluta" bli kär i någon eller i alla fall lägga någon bakom sig om man till exempel har blivit dumpad, när man blir intresserad av en ny, som visar intresse tillbaka. när det gäller att bli dumpad i allmänhet måste ju det här med "attraktions-utbyte" ha något med saken och göra, om du förstår? men jag kan ju verkligen inte sånt här. vem kan egentligen?
håller med om att giftemål är löjligt på ett sätt. att man måste binda sig jävligt hårt med någon för att visa sin kärlek på nåt sätt. men, det är långt kvar till den dagen.
tack du förresten! ja, du har ju hänt med ett tag på mina bloggar haha, kul att du är här med.
